Arvicola amphibius
Vattensorken (Arvicola amphibius) gnager rötter, lökar och knölar underjordiskt och kan ödelägga rabatter och köksträdgårdar. Så känner du igen angreppet och håller den borta.

Vattensorken är en kraftig gnagare med en kroppslängd på 12–22 cm, trubbig nos, små nästan dolda öron och en relativt kort, hårig svans. Pälsen är mörkt brun. Den ser man sällan eftersom den till stor del lever under jord, men den kan både simma och gräva. Förväxlas lätt med vanlig sork eller mullvad – men vattensorken är betydligt större och dess skador sitter på växternas rötter.
Tydligaste tecknen på angrepp är växter som plötsligt vissnar och lätt går att dra upp eftersom rötterna är avgnagda, samt flacka, oregelbundna jordhögar och grunda gångar strax under markytan. Till skillnad från mullvadens spetsiga koniska högar är vattensorkens högar plattare och innehåller ofta växtrester.
Vattensorken är växtätare och angriper rötter, lökar, knölar och rotfrukter underjordiskt. Den kan på kort tid förstöra rabatter, fruktträd, bärbuskar och köksträdgårdar – särskilt morötter, potatis, tulpanlökar och nyplanterade träd vars rötter den ringbarkar. Eftersom skadan sker under jord upptäcks den ofta först när en till synes frisk planta vissnar eller lossnar. I antal kan bestånden variera kraftigt mellan år, och under toppår kan skadorna bli omfattande.
Särskilda sorkfällor placeras nere i de aktiva underjordiska gångarna, gärna med en bräda eller hink över hålet så att det blir mörkt. Det är den mest direkta och beprövade metoden för att minska ett bestånd i en trädgård.
Genom att klä planteringsgropen eller bädden med finmaskigt metallnät (sorknät) skyddar du rötterna på fruktträd, lökar och perenner från att gnagas av. Förebyggande och giftfritt, men måste sättas på plats redan vid planteringen.
Korta gräset, rensa bort högt ogräs och håll undan komposthögar nära odlingen. En öppen, störd yta gör trädgården mindre attraktiv eftersom sorken trivs där den kan röra sig skyddat.
Rovfåglar, ugglor, katter och rävar håller naturligt sorkbestånden nere. Sittpinnar för rovfåglar och att undvika gift som skadar predatorerna stärker detta naturliga tryck över tid.
Knep som kompletterar – men sällan ersätter – värme och sanering.
Solcells- eller batteridrivna pinnar som avger vibrationer eller ljud sägs skrämma bort sork. Erfarenheterna är blandade och effekten ofta kortvarig – djuren vänjer sig – så lita inte på dem ensamma.
Att lägga starkt doftande material som vitlök, fläderkvistar eller djurhår i gångarna sägs mota bort sorken. Effekten är svag och tillfällig; sorken gräver oftast bara en ny väg runt.
Kejsarkrona och vissa lökväxter sägs ha en doft som sork ogillar. Det kan på sin höjd flytta problemet några meter och bör ses som ett komplement, inte ett skydd.